"Tillgänglighetsförbättringar måste planeras in i anslutning till den ordinarie driften"
Riitta-Leena Karlsson, funktionshinderombudsman i Stockholms stad, berättar om stadens handikappolitiska arbete.
– Det handikappolitiska arbetet styrs av den politiska majoritetens budget, med det handikappolitiska programmet som viktigt styrdokument.
– Den politiska ledningen gör de budgetmässiga prioriteringarna. Förutom de 100 miljoner kronor som årligen satsas speciellt på stadens tillgänglighetsprojekt är det svårt att säga exakt hur mycket pengar staden satsar på tillgänglighet. Varje nämnd och styrelse gör sin egen verksamhetsplan och ska planera in tillgänglighetsförbättringar inom respektive budgetram.
Krävs det inte extra budgetsatsningar på tillgänglighet?
– Det är självklart att många av åtgärderna kostar pengar. Huvudsaken är att tillgänglighetsförbättringar beaktas och planeras in i anslutning till den ordinarie driften. Därutöver behövs inplanerade större budgetsatsningar, till exempel inom stadens skolor.
Så det här systemet fungerar bra?
– Systemet ställer stora krav på tydlighet från den politiska ledningens sida om vad som ska uppnås och vilka prioriteringar som ska göras i stadens nämnder och styrelser. Budgetarbetet måste kopplas till gällande styrdokument, såsom vårt handikappolitiska program. Alla verksamhetsområden måste ta sitt ansvar i skapandet av en tillgänglig stad. Men det kvarstår fortfarande en hel del att arbeta med innan vi nått ända fram.
Vad är den största skillnaden med det handikappolitiska arbetet av idag jämfört med tidigare modell?
– Tidigare jobbade nämnder och styrelser med separata "handikapplaner". De var väldigt allmänt hållna och insatserna handlade oftast om utbildning i olika former. Planerna tenderade att leva ett eget liv vid sidan om den övriga verksamheten. Dessutom var planernas aktiviteter oftast inte budgeterade. Nu är det mer begripligt vad som ska eftersträvas. Det är också tydigt att det som inte syns vid verksamhetsplanering, inte heller är prioriterat.
Stockholm är ju Sveriges största kommun, tror du modellen skulle fungera i en mindre kommun?
– Ja, det tror jag. Det borde vara ännu lättare i mindre kommuner. Stockholm är en stor stad med många olika nämnder och styrelser med många beslutsfattare och medarbetare. Vid förändringar exempelvis i de viktiga handikappolitiska frågorna krävs en vändning av en ”oceanångare”, det kanske är lättare i en mindre kommun.
Vad är det bästa med E-verktyget och vilken roll tror du E-verktyget kommer att spela framöver?
– Tillgänglighet är svårt att konkretisera inom olika arbetsområden i kommunerna. Med hjälp av E-verktyget blir det mycket lättare att strukturera och samordna. Att göra en jämförelse mellan kommunerna tycker jag inte är så viktigt – det viktiga är att man får stöd. Man kan väldigt enkelt se hur en annan kommun har löst arbetet inom ett område och på så sätt lära av det.
Riitta-Leena Karlsson, funktionshinderombudsman, Stockholms stad.