Publicerad i Dagens industri den 8 november 2010
Fackets tolkningar visar dåligt omdöme
Vi vänder oss emot den i det närmaste diskriminerande rapporteringen och kommentarer om resultaten av arbetslivsintroduktion.
De som deltar i arbetslivsintroduktion är personer som har fått sjukförsäkring under maximal tid. Insatsen är ett första steg tillbaka till arbetslivet. Under arbetslivsintroduktion planerar deltagaren och Arbetsförmedlingen de insatser som behövs för att möjliggöra en återgång. Resultaten redovisas varje månad. En central uppgift som tilldrar sig allas intresse är hur många som har kommit i arbete. Bland dem som vid årsskiftet förlorade sin sjukförsäkring och började på arbetslivsintroduktion hade drygt sju procent arbete halvårsskiftet. Känns siffran bekant? Troligen inte.
Två procent är en siffra som har cirkulerat i medierna. Diskrepansen kan bland annat förklaras av att ledande fackliga företrädare har gått ut och sagt att två procent har ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden respektive är i arbete. Vips blir detta en sanning.
Dessa uttalanden slår hårt mot alla som arbetar med hjälp av någon form av stöd – i huvudsak lönebidragsanställning eller anställning på Samhall. Att utesluta dessa personer ur kolumnen ”har arbete” visar på dåligt omdöme. Därigenom exkluderas personer med fysisk eller intellektuell funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga trots att de utför ett arbete som av deras arbetsgivare motiverar deras lön. Stödet är en kompensation till arbets givaren för den del av arbetet som inte blir utfört eller tar längre tid att utföra.
Menar de fackliga företrädarna och medierna att personer med nedsatt arbetsförmåga aldrig ska kunna känna att arbetet de utför är på riktigt? Vi hävdar med bestämdhet att en lönebidragsanställning eller en trygghetsanställning likaväl som en anpassad arbetsplats är lika riktiga arbeten som banktjänstemannens eller industri arbetarens.
Många gånger utför personer med stöd just ovan nämnda arbeten. Verkligheten för denna grupp är tuff nog som den är. Just personer med nedsatt arbetsförmåga har mycket svårt att få fäste på arbetsmarknaden, vilket återspeglar sig i statistiken. 2008 arbetade nästan 80 procent av befolkningen i arbetsför ålder mot 50 procentför gruppen personer med funktionsnedsättning.
En annan konsekvens av denna två-procent tolkning är att den sänder ut felaktiga signaler. En grundförutsättning för att höja denna grupps arbetsdeltagande är tillgång på arbetsgivare. Knappt 70 000 arbetsgivare får kompensation för den del av arbetet som deras anställda utför långsammare eller inte kan utföra. Hälften privata arbetsgivare, resterande fördelar sig på offentliga och ideella arbetsgivare. Om denna nedlåtande bild etsar sig fast hos arbetsgivarna är risken stor att de stänger dörren för dessa personer.
Arbetsförmedlingen har under årens gång byggt upp kunskap och metoder som underlättar denna grupps etablering på arbetsmarknaden. Att arbeta handlar om att vara med i föreningen Sverige fullt ut. Arbetsförmedlingen ser till personens kompetens – inte på det som hindrar. Många gånger är denna metod tillräcklig. Ibland kan det även bli aktuellt att anpassa arbetsplatsen till den anställdes förutsättningar med hjälpmedel eller subventionera arbetsgivaren för den extra tid som personen kan behöva på sig för att utföra arbetsuppgiften eller för de uppgifter som personen har svårt att genomföra.
Vi är glada över att så många arbetsgivare förstår att värdesätta olika slags erfarenheter och kompetenser. Men vi skulle bli ännu gladare om ännu fler arbetsgivare gör detsamma.
Angeles Bermudez- Svankvist, generaldirektör, Arbetsförmedlingen
Carl Älfvåg, generaldirektör Handisam