Vår mänskliga mönsterigenkänningsförmåga är inte bara god utan också påträngande. Behovet att leta efter mönster och det som Torsten Hägerstrand i sin bok ”Tillvaroväven” kallade för detsammaheter – det kan bli nästan till ett tvång. Och väl är det, för just mönster och strukturer är nödvändiga inslag i vår förmåga att sortera sinnesintryck så att de blir till något meningsfullt helt. Det enahanda står visserligen inte för höjden av lycka, och de flesta av oss blir gruvligt uttråkade om variationerna är för små. Men det förändrar inte ett ögonblick att förmågan att urskilja mönster av detsammaheter och variationer kring dem, det är det som skyddar oss från ett ständigt virrvarrs kaotiska överbelastning.
Sökandet efter detsammaheter styr oss inte bara individuellt utan också kulturellt, bland annat genom att ligga till grund för språk och begreppsbildning. Varje förälder som med sin baby på armen pekat på olika ljuskällor och ivrigt sagt ”lampa!” om var och en av de lysande tingestarna (som inbördes kan vara nog så olika) vet hur snabbt de flesta barn på så sätt knäcker lamp-koden (en och annan pekar sedan på månen och säger ”lampa!”). Också utan den riktade föräldraambitionens stöd klarar förresten de flesta barn sig fram till begreppet ”lampa” bara genom att lyssna på omvärlden. I sin enklaste form är det just sådana detsammaheter som ”lampa” som gör att vi skolas in i varandras världar.
Att människans inriktning på detsammaheter är så primitivt grundläggande, både på individuell och på gemensam nivå, gör varje försök att förneka mönsterigenkänningen till något tämligen meningslöst. Ett förnekande kan visserligen i stunden leda till en civilisationens tunna ytpolish, men vid minsta påfrestning flagnar denna bort.
Det är inte genom förnekanden av skillnader som vi kan komma åt fördomar – det gör vi i stället genom att erkänna skillnader och låta dem leda framåt som drivkrafter för nya synsätt, nya mönster att tänka med. Minns du till exempel den för tio år sedan avslutade Psykekampanjen och dess utmanande affischtexter? ”Hur kan vi vänta i dagar på en sällsynt fågel men vända bort blicken när vi möter en udda människa?” ”Hur kan vi värdera ett feltryckt frimärke till flera miljoner men en kantstött människa till ingenting?”
Texterna erkände att vi urskiljer både sällsynta fåglar, feltryckta frimärken och udda och kantstötta människor. Den urskiljningen var och är inget att diskutera. Men vad kampanjen bidrog med var att rikta vår uppmärksamhet på frågan hur det kommer sig att den ena klassifikationen ledde till en uppvärdering, den andra till en nedvärdering.
Vid det här laget har ytterligare ett decenniums tillgänglighetsarbete bevisligen avsatt sig i resultat dels i det yttre, dels i en vidareutvecklad retorik. Det är bra, mycket bra. Men jag är inte lika imponerad av utvecklingen vad gäller etablerade mönster att tänka med, mönster att spana efter, individuellt och i kulturen. Bra svar på Psykekampanjens frågor är nästan lika mycket bristvara i dag som vad det var då.
Men det kan hända att genombrott är på väg, och vill du ge ditt eget och andras tankesystem en skjuts framåt på det här området, så rekommenderar jag dig att läsa och diskutera Per-Olof Hedvalls doktorsavhandling ”Aktivitetsdiamanten – modellering av en vidareutvecklad tillgänglighet”.
Den finns förstås tillgänglig på nätet
Aktivitetsdiamanten - modellering av en vidareutvecklad tillgänglighet. Öppnas i pdf-format i nytt fönster.