Min fyraårige Movitz fattade först inte varför hans lillasyster skrek så mycket.
”Det är för att hon är hungrig – och för att hon inte kan så många ord än”, sa jag. ”Vi får hjälpa henne. Precis som vi gjorde med dig när du var liten.”
”Va! Har jag varit sådär liten?”
”Ja, och du skrek också.”
”För att jag var hungrig på köttbullar, kanske!”, sa han. För han älskar köttbullar över allt annat i världen.
För mig som förälder handlar det om att försöka göra hennes värld tillgänglig för storebror. Först då kan han begripa varför det är så viktigt att vi hjälper varandra. För alla har sina hinder, vare sig de syns eller inte.
Ibland kan de osynliga funktionsnedsättningarna vara långt mer förlamande än de fysiska. Ni vet det, jag vet det. Ändå kan jag fortfarande bli förvånad över att vi fortfarande, på 2010-talet, lever med en sådan apartheid mellan våra olika verkligheter. Ibland känns det nästan hopplöst när jag upptäcker att vi snarare bygger fler trösklar och barriärer mellan våra olika världar än river ner dem och bygger ramper.
Man kan tycka att somligt borde vara självklart numera. Att vi åtminstone skulle ha uppnått en viss kunskapsnivå om vad vissa sjukdomar eller funktionsnedsättningar handlar om.
Men det som självklart för en del av oss, är förvånande insikter för andra.
En kompis till oss, vars dotter föddes med en kraftig hörselskada, fick mig till exempel att inse att jag hade fel. Små bebisar förstår faktiskt en oherrans massa ord. Flera hundra, redan när de är ett år gamla. Men deras munmotorik är inte tillräckligt utvecklad, därför kan de inte formulera orden.
Den hörselskadade dottern som hade fått tillgång till teckenspråk kunde dock tala med sina fingrar långt före sina jämnåriga.
Nu är vår kompis dotter vuxen. Hennes föräldrar har alltid varit måna om att hon ska få den hjälp hon behöver, men också ha tillgång till den hörande världen. Hon är driftig och orädd. Hon har sökt jobb som ingen trodde hon skulle klara av.
”Men vadå, du kan väl inte ta emot instruktioner via mobiltelefon?”
”Låt mig pröva”, har hon svarat. Och fixat det, den här gången också. På något för mig obegripligt sätt så har hon ändå lyckats lära sig tolka vad vi andra säger på telefon, genom att memorera vad vi brukar säga i en viss situation.
Heja henne! Eller hur? Men så enkelt är det inte. För i de hörselskadades värld så tycker de att hon är en svikare, som har ”lämnat dem” och skaffat sig en hörande kille och lever i den hörande världen.
Och i den hörande världen blir ljuden ibland alldeles för många, speciellt när det är fest och hon får koncentrera sig så oerhört på alla läppar och situationer för att inte missa något, för att inte hänga med.
Hon har tillgång till två världar – och ändå inte.
Tänk vad befriande det skulle vara om vi fritt kunde sväva in och ut i varandras världar. Utan stängda gränser mellan ett Vi och ett Dom. Tänk om vi kunde öppna våra liv, slipa ner alla trösklar och blotta alla våra tillkortakommanden. Precis som man öppnar sitt hem:
”Ja, så här har vi det. Kanske inte alls som du är van vid, men vi trivs. Vill du ha en kopp kaffe?”
Som när vi lyssnade till sommarprataren Per Johansson och hans Glada Hudik-teater, eller när vi fick se den fantastiska dokusåpan ”I en annan del av Köping”. Plötsligt blir vi hembjudna till andra världar. Skildrade med kärlek, ömhet och respekt.
Jag vill se många fler ”I en annan del av Köping”. För jag blir så himla glad av dem. Lika glad blir jag när jag ser min fyraåring gå fram till en mamma med ett skrikande litet barn i snabbköpet och säga med allvarlig röst:
”Du, bebisen är nog bara hungrig. Du får nog ge henne lite köttbullar så blir hon glad igen.”
För det är först när vi får tillgång till varandras världar som vi kan mötas på riktigt. Det är först då det självklara blir självklart.