Min funktionsnedsättning syns inte utanpå. Men den väcker konstiga reaktioner hos såväl potentiella arbetsgivare som olika myndighetspersoner, allmänhet och till och med inom den somatiska vården som jag tycker borde veta bättre. Därför har jag nu blivit attitydambassadör i projektet Hjärnkoll och försöker som sådan förändra attityderna till psykisk ohälsa. Jag har nämligen bipolär sjukdom eller manodepressivitet som det kallades förr. Det innebär att jag pendlar i humöret emellanåt och att jag fick psykoser fyra gånger på 1990-talet i samband med maniska skov. Idag intar jag medicin som fungerar bra på mig som är medicinkänslig och i sommar firar jag tolvårsjubileum som ”icke inlagd” i slutenvården. Jag är nu egenföretagare på halvtid och delar min arbetstid mellan att jobba som journalist, föreläsare och patientkonsult.
Före jag blev inlagd första gången vid 34års ålder hade jag jobbat som chefredaktör, redaktionschef och projektledare i många år. Jag hade rykte om mig att vara en god stilist och duktig tidningsmakare. Ändå var det ingen som ville anställa mig när jag försökte komma tillbaka till arbetslivet efter mina år som heltidssjukskriven. Då hade jag ändå bevisat att jag fortfarande kunde genom att via arbetsträning och projektanställning jobba som redaktör för en tidning. Alltså fanns det inget annat att göra än att starta eget. Som ordspråket säger ”man måste vara mycket frisk för att klara av att vara sjuk”. Under åren med psykisk funktionsnedsättning har jag också fått uppleva hur det känns att stå lägst i rang i samhället. Jag har blivit misshandlad och förnedrad av personal inne på avdelningar, nedslagen av dörrvakter och handfängslad av polis som inte begrep att de hade att göra med en sjuk människa när mina pupiller var stora som tefat - vilket de brukar bli i manin – och jag pratade sluddrigt och konstigt. Automatiskt tog de mig för en ”påtänd” narkoman.
Läkare inom primärvården borde i alla fall inte ha fördomar om psykiatriska funktionshinder kan man tycka. Men så är det, tyvärr! När jag flyttade till Vasastan i början av 2000-talet fick jag en ny husläkare. Han var hur vänlig och tillmötesgående som helst tills jag berättade om min bipolära sjukdom. Jag måste ju det om jag inte vill att mediciner ska kollidera eller slå ut varandra. Efter det bekännandet tog han ingenting jag sade på allvar. Det var som om han misstänkte att jag simulerade varje gång jag kom med något fysiskt problem. Han hänvisade mig till och med till min psykiater när jag sökte för somatiska åkommor. Försäkringskassan är inte bättre. De blir lika förvånade varje gång jag sjukskriver mig för något annat än bipolär sjukdom. De verkar inte ha tänkt på att en person med psykiatrisk diagnos precis som andra medborgare kan bli förkyld, få magsjuka eller ryggskott.
I december förra året fick jag besvärliga magsmärtor. Min make och jag misstänkte att det var ett gynekologiskt problem och vi åkte till Danderyds Gynakut, där vi blev synnerligen märkligt bemötta. På den vanliga frågan ”har du några andra sjukdomar”? svarade jag som vanligt ärligt. Efter det blev vi nedprioriterade gång på gång och väntan blev väldigt lång. Sjuksköterskor kikade då och då in bakom skynket där jag låg med misstrogna och nyfikna blickar. När vi väl fick träffa en ung läkare fnissade hon hela tiden som om det var något lustigt med mitt sjukhusbesök och mina magsmärtor. Men det märkligaste var texten som hon skrev på remissen till röntgen: ”Manodepressiv kvinna söker för magsmärtor” stod det. Varför det? Det var ju för magsmärtorna jag sökte och inte för manodepressiviteten.
Att jag inte är ensam om att bli sämre behandlad av den somatiska vården visar en färsk rapport från Socialstyrelsen. Den pekar på att psykiskt sjuka dör betydligt oftare än andra i sjukdomar som skulle ha gått att förebygga och behandla. Vi får heller inte tillgång till rekommenderade läkemedel i samma omfattning som övriga patienter. Ett bevis så gott som något på att vi attitydambassadörer behövs och har mycket att uträtta.
Carin Aissa