För fyra år sedan blev jag ombedd att hålla ett föredrag vid en konferens i Graz om äldre med funktionsnedsättningar. Österrikiska ordförandeskapet och några handikapporganisationer stod som värdar. Föredraget skulle handla om äldre med funktionsnedsättningar i ett EU-perspektiv men också ha fokus på den svenska situationen. Jag hade inte hållit föredrag om detta tidigare och tänkte att det här var ett bra sätt för mig att komma in i frågan och se vad som borde göras.
När jag ska hålla föredrag om något jag inte talat om förr börjar jag med att ”googla”. Google visade sig ha sparsamt med uppgifter. Jag fick fram att ungefär en femtedel av 70-åringar och äldre rapporterat någon form av funktionsnedsättning. För dem som passerat 85-årsdagen var det hälften. Kvinnor drabbades oftare än män. Bakom kunde ligga en medfödd skada, sjukdomar av olika slag och skador på grund av olycksfall. I statistiken betraktades äldre med funktionsnedsättningar som ett kollektiv utifrån vilka stöd- och hjälpbehov de hade, inte vad deras funktionsnedsättningar berodde på. Några av de bästa artiklarna var skrivna av forskare i England som liksom jag var uppsatta som talare på konferensprogrammet så deras material kunde jag inte bygga mitt föredrag på.
För att komma vidare tog jag kontakt med de svenska handikapporganisationerna för att se vad de hade berätta. De hade uttalat sig kritiskt mot utredningen Senior 2005 (SOU 2003:91) därför att den inte berört situationen för personer som varit funktionsnedsatta större delen av sitt liv och nu blivit äldre. Man ondgjorde sig över 65-årsgränsen för bilstöd. Man kritiserade också LSS- och LASS-lagarnas åldersgräns. Blir man funktionsnedsatt efter fyllda 65 förutsätts anhöriga och äldreomsorgen att klara situationen.
Genom HSO fick jag fram att ett fåtal handikapporganisationer intresserat sig för äldre människor med funktionshinder. Det fanns litet skrivet om äldre med psoriasis och en del om hörsel- och synnedsättningar. Riksföreningen för trafik och polioskadade (RTP) hade uppgifter om äldre som haft polio. Polio är utrotat i Sverige sedan 1977 och de flesta skadade är äldre som med åren fått försämrad nerv- och muskelfunktion (postpoliosyndrom). Få forskare ägnar sig åt frågan om varför och om hur symtomen kan lindras. Det känns som om denna patientgrupp diskrimineras eftersom vi inom ett antal år inte kommer att ha några polioskadade kvar i Sverige.
Jag frågade också den europeiska paraplyorganisationen för handikapporganisationer vad den hade att erbjuda. Trots påminnelser hördes den inte ens av.
Vad kom då mitt föredrag att handla om? Lösningen blev att berätta om det lilla jag fått fram och koncentrera mig på vad som behövde göras. Övriga konferensdeltagare vittnade om samma sak: äldre med funktionsnedsättningar var försummade, osedda.
Något måste göras och det gav vi uttryck för i den så kallade Grazdeklarationen som blev resultatet av konferensen. Vi konstaterade att äldre med funktionsnedsättningar är en heterogen grupp för vilka FN:s deklaration om mänskliga rättigheter gäller liksom de internationella deklarationerna om äldre och om funktionsnedsatta människor. Orsaken till funktionsnedsättningen kan vara medfödd eller förvärvad, den kan vara fysisk, psykisk eller intellektuell. Genom medicinska, tekniska och andra framsteg kan vi räkna med att äldre med funktionsnedsättningar kommer att bli fler därför att de lever längre. Ökat intresse måste visas dem och deras behov. Äldre med funktionsnedsättningar ska kunna leva ett aktivt, självständigt och tryggt liv präglat av självbestämmande, värdighet och respekt. De ska inte behöva möta diskriminering, marginalisering, social uteslutning eller risk för våld och övergrepp. De ska liksom övriga befolkningen ha tillgång till hälso- och sjukvård på lika villkor och erbjudas ändamålsenliga stödinsatser som kan möjliggöra bättre livskvalitet och ett aktivt åldrande samt fullt deltagande i samhällslivet. Så kallad Independent living ska stimuleras. Dialogen mellan olika intressenter (människor med funktionsnedsättning, familjer, försörjare, politiker och forskare) måste stimuleras på alla nivåer.
Jag har ”googlat” för att se vad som hänt i EU sedan 2006 men resultatet är magert. Graz-deklarationens intentioner har diskuterats i EU:s ministerråd men några tydliga beslut har ännu inte sett dagens ljus. Det jag hittar handlar antingen om människor med funktionsnedsättningar eller om äldre men inte om kombinationen äldre med funktionsnedsättningar. Likadant är det i de propositioner och regeringsskrivelser som kommit på riksdagens bord. Funktionsnedsatta behandlas i princip för sig och äldre för sig.
Dock, två positiva saker: Europarådet antog i juli 2009 en rekommendation om funktionsnedsättningar och äldre med samma innehåll som Graz-deklarationen och hjälpmedelsinstitutet har sedan 2007 regeringens uppdrag att stödja utvecklingen av ny teknik, bra produkter och boende för äldre och anhöriga för att kompensera för funktionsnedsättningar. Under perioden 2007 – 2010 fick 100 projekt utvecklingsstöd och nu har regeringen anslagit medel för tre år till.
Jag har grubblat över varför det finns en så skarp skiljelinje mellan frågor om funktionsnedsättningar och äldrefrågorna. Svaret finns i HSO:s remissvar på utredningen SENIOR 2005. Här återfinns ett resonemang om att handikapprörelsen sedan lång tid framhållit vikten av att skilja på handikappfrågor och äldrefrågor. Skillnader i levnadssätt och behov är mycket stora mellan en funktionshindrad tonåring, en småbarnsförälder och en 80-åring. Och det är klart, det var olämpligt att låta unga funktionsnedsatta på sin tid bo i långvården där de flesta var demens- eller multisjuka. Det blev en ändring på det och nu får inte minnet av det som är förpassat till historien lägga hinder i vägen för det som behöver göras idag. Det är hög tid att ta ett samlat grepp över vad som behöver göras för äldre med funktionsnedsättningar. Här kan deklarationen från Graz och rekommendationerna från Europarådet utgöra en bra utgångspunkt.