Vem ska kunna älska mig? Alla ställer vi oss den frågan någon gång i livet. Troligen mer än en gång och i synnerhet när något drabbat oss och kastat omkull vår värld och vår självkänsla.
För egen del blev den frågan högst aktuell när jag förlorade min syn. In i dimman försvann även min person, mitt jag och plötsligt kände jag inte längre igen mig själv. Jag var blind, med funktionsnedsättning och totalt fel. Dessutom ful, klumpig och tjock av all medicinering. Vem skulle någonsin kunna älska mig?
Det finns någon för alla, heter det. Vilket nonsens, tänkte jag och försökte ignorera vikten av kärleken. Jag fokuserade på andra saker. Jobb och min rehabilitering. För varför lägga tid och energi på något jag aldrig skulle få, en pojkvän som skulle älska mig för den jag är.
Så introducerade mina kompisar mig för Internet-dejting. Där behövde jag inte presentera mig som blinda Anna. Jag kunde vara relativt anonym. Bakom datortangenterna var jag som vem som helst. Det passade mig utmärkt. Men så började det pratas om att träffas. Vad skulle jag göra nu? Att ses skulle vara lika med att avslöja min blindhet.
En av grabbarna blev utvald. Han verkade mogen och förstående. För honom berättade jag. Han brydde sig inte något särskilt. Däremot skrämdes han av att jag var en flitig yrkeskvinna, som arbetade på den intellektuella och tunga radiokanalen P1. Det gillade han inte. Ungefär så uttryckte han sig. En för mig helt oväntad reaktion. I min värld fanns ju bara ett hinder, min funktionsnedsättning. Vi träffades aldrig.
Nästa kille jag fick bra kontakt med, berättade jag nästan genast för hur det var. Jag hade börjat tänka om. Det var lika bra att veta hans inställning från början. Kunde han inte ta mig som jag är, var han inte så mycket att ha. Hans reaktion blev beundran. Vi sågs på en restaurang för en enklare lunch. Jösses, vad nervös han var. Han ville så gärna hjälpa till. Serva och stödja mig. Själv var jag van vid att klara mig på egen hand. Dejten slutade med att han spillde kaffe över hela sig och bad genant om ursäkt hela vägen till tunnelbanan. Efteråt ringde han och ville ses på nytt, men jag pallade inte med hans nervositet. Vi träffades aldrig igen.
När man minst anar det, heter det visst också. Med andra ord, när man lärt sig att älska sig själv. Då händer det och så blev det för min del. Allt skedde på en semesterresa till Kuba med tjejkompisarna. I hotellbaren sprang jag på Martin från Kanada. Eller han snarare sprang på mig. För som blind är det svårt att ”ragga”. Det är bara att inse. Det är upp till killarna att komma fram.
Martin fångade mig direkt med sin charm och sin öppenhet. Han frågade inget om min funktionsnedsättning. Vi blev snabbt vänner. Därefter skildes vi åt för att åka hem till varsin kontinent. När jag anlände till Sverige, väntade redan en e-post från honom. Vi började chatta. Timmarna vid datorn blev längre och längre. En dag frågade Martin om jag ville möta honom i Södra Europa senare det året. Men har han glömt? Tänkte jag. Glömt att jag inte kan se. Att han i så fall måste ledsaga mig.
”Gärna, skrev jag tillbaks. Om du har lust att släpa omkring på mig?” Hans svar glömmer jag aldrig. ”Men jag vill ju lära känna dig Anna”.
Självklart mindes han. Jag hade närapå gått in i en vägg på Kuba. Jättegulligt, tyckte han att det hade sett ut. Med ens insåg jag att de hindren jag själv satt upp, inte behövde finnas där. Min blindhet spelade faktiskt ingen roll. Kanske var den till och med en fördel. För jag stack ju ut där i baren med min vita käpp och Martin nappade.
I dag är Martin och jag ett par. I somras förlovade vi oss och jag är numera övertygad om att där finns någon för alla. För Martin blev kärleken blind.
Text: Anna Bergholtz, journalist, föreläsare och coach
Kontakt: anna@annasvision.se