Vad ska vi ha på väggarna? Det var en fråga som genast kom när vi flyttade in i den tjänstebostad som hör till biskopsuppdraget. Många, stora och vita väggar lyste kala emot oss. Stora porträtt skulle ha täckt en del ytor. Äldre religiös konst hade kanske varit passande. Något i färg på de vita väggarna hade varit fint. Men ska konst enbart dekorera? Ska konst enbart få oss att känna historiens vingslag från en svunnen tid? Ska konst ha ett budskap för vår tid? Vi stannade inför det sista.
Konsten i biskopsvåningen behöver vara samtida. Vi ville dessutom att den skulle förkunna bland alla de gäster som samlas. En kontakt med ateljéerna Inuti och Inuti 2 skapade ett spännande samtal om konstens mål och mening. Vi var överens om att konst ska utmana, den ska vara levande och den ska gå i dialog med betraktarna.
Samtidigt som vi funderade kring konstens roll och funktion, pratade vi mycket om marginalisering och utanförskap. Ateljéerna fick i uppdrag att välja tre konstverk som under en period skulle bli utmanare på de vita väggarna. Det blev en isbjörnsskulptur som heter Lisa Nilsson, en passionerad karusell i starka färger och en nattvardsbild där jultomten får vara med för att han är snäll. Konstnärerna Buster Hollingworth, Emmy Wallin och Cecilia Karlsson blev de första utmanarna. Efter ett halvår kommer tre nya konstnärer att få presentera sin konst och sitt konstnärskap. Och efter ytterligare sex månader är det ytterligare konstnärer som ställer ut. Även de verken kommer från Inuti-ateljéerna som är en arbetsplats för personer med intellektuella funktionshinder och/eller någon form av autismliknande syndrom.
Samarbetet med konstnärer och konstnärliga ledare i Inuti-ateljéerna har, förutom levande konst på våra väggar, skapat viktiga samtal om hur mycket människor förminskas genom att beskrivas utifrån olika kategorier. För det är ju alltid någon annan som beskriver och förpassar oss in i olika fack. Hur kan en personlighet träda fram genom beskrivningen funktionshindrad? Hur kan en människa synas igenom den mur som en kategorisering skapar? Blir hon enbart sitt hinder och sin kategori? Vad är då en människa, frågar en av Bibelns författare. Ja, inte är hon det ben hon saknar eller bristen på den funktion som de flesta har.
Själv skulle jag inte vilja bli beskriven enbart utifrån min funktion som biskop. Jag är mycket mer än så. Om jag får beskriva mig själv - vilket är varje människas rättighet att göra - så börjar jag gärna med att jag är en skånska som gillar att snickra. Jag är en vän bland vänner. Jag gillar proggmusik. Jag är hyggligt bra på att laga god mat. Jag tycker att människovärde och människovärdighet är viktigt att kämpa för. Jag tror på Gud och lever av Guds barmhärtighet. Och ändå räcker det inte. Jag är mer än så och varje ny beskrivning stör kategoriseringen. Så önskar jag att det skulle vara för varje människa.
Buster Hollingworth, Emmy Wallin och Cecilia Karlsson är konstnärer som ställer ut sina verk. En får inspiration från Kolmården till sina isbjörnsskulpturer. En älskar passionsblommor. En älskar Jesussaker. Sådant träder fram när de var och en får beskriva sig själva och sin egen konst. Varje människa måste ha rätten att beskriva och definiera sig själv. Varje människa måste ha rätten att uttrycka sig själv på det sätt han eller hon väljer. Varje människa måste ha rätten att vägra kategorisering.
I varje samling som vi har i biskopsvåningen berättar vi om konsten och konstnärerna. Det blir ofta ett samtal om människovärde. Det tänker vi fortsätta med.
Eva Brunne,
biskop i Stockholms stift.
Länk till inutiateljéernas webbplats www.inuti.se. Öppnas i nytt fönster.