Medborgardialogen ska vara en naturlig del i verksamhetsutveckling. Det har Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) slagit fast i projektet Medborgardialog, där behovet av nya former för medborgarens delaktighet särskilt lyfts fram. Men hur ser det ut i praktiken?
Peter har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Han tittar på ett TV-reportage om en hemlös man som lever i utanförskap. Peter konstaterar inför sina föräldrar: ”Det där är jag när ni är döda”. Som föräldrar önskar vi våra barn en lyckosam framtid och allt gott oberoende om vi är med dem eller inte. Det är smärtsamt att behöva känna sig extremt nödvändig i all oändlighet.
Peter planerar försiktigt inför sitt vuxenliv men han stöter på olika typer av hinder på vägen. Peters planer på att flytta till en egen lägenhet förutsätter stöd av personal från en boendestödsenhet. Men enheten kan inte lova att Peter ska få stöd av ett begränsat antal personer, han måste vara beredd på att vem som helst av den relativt stora personalgruppen kan besöka honom. Alltså flyttar inte Peter till någon ny bostad.
Stödet till närstående, så kallat anhörigstöd, är en av många viktiga stödinsatser från kommunernas socialtjänst. Det allra bästa stödet för anhöriga och närstående är att vardagen fungerar för den som har någon typ av funktionsnedsättning och att det finns tillgång till nödvändiga stödinsatser med kvalitet och flexibilitet. En viktig del av insatsens kvalitet är att medborgaren har möjligheter att vara delaktig och påverka insatsernas utformning.
Delaktighet och inflytande förutsätter att varje människa ges möjlighet till att uttrycka sin åsikt och sina önskemål när det gäller viktiga beslut som berör ens liv. Behovet av dialog är extra viktigt när en person med funktionsnedsättning är fullständigt beroende av omgivningens insatser även vid de enklaste vardagsrutinerna. Dialogen kring önskemål och synpunkter får inte utebli på bekostnad av regler och rutiner som kunden/brukaren upplever som både opraktiska och oförnuftiga.
Elin är dövblind och behöver stöd av personal som har särskilda teckenspråkskunskaper. Elin har en ledsagare som promenerar med henne två timmar i veckan. Elin önskar avsluta promenaden med ledsagning till en närbutik. Hon vill handla färskt kaffebröd och mjölk. Ledsagaren får inte ställa upp på det. Elin måste ansöka om särskilda hemtjänsttimmar för ärenden i matvaruaffären. Eftersom Elin har en släkting som hjälper henne en gång i veckan känns ytterligare myndighetskontakt utöver ledsagning både krångligt och onödigt. Ledsagning är ju en tjänst utan avgift till skillnad från hemtjänstinsatser. Men Elin har ju så låg inkomst att hon skulle bli avgiftsbefriad.
Elin skulle väldigt gärna vilja ha en dialog och bistå med synpunkter på hur myndigheter och serviceproducenter skulle kunna ge henne det bästa möjliga stödet och hur verksamheten skulle kunna utvecklas i ett medborgarperspektiv.
Som funktionshinderombudsman har jag i uppgift att bland annat ge råd och vägledning till personer med funktionsnedsättning och till deras närstående. Dessa kontakter ger mig berättelser och bilder från den vardag som personer med funktionsnedsättning lever i och bilder är inte alltid samstämmiga med intentionerna i de funktionshinderspolitiska målen. Att utveckla dialogen med medborgaren med funktionsnedsättning är nödvändigt.
Det är mycket positivt att utveckling av utrednings-, arbets- och uppföljningsmetoder har börjat fokusera på dialogen med medborgaren som är beroende av samhällets stöd- och serviceinsatser. Medborgaren ska bli en medspelare vid utveckling av samhällets service och tjänster.
/Riitta-Leena Karlsson
Funktionshinderombudsman i Stockholms stad