När solen hade gått ner bakom bergen och mörkret lagt sig över Afrikas savann tände vi lägerelden. Vi satte oss tätt intill varandra med mössorna långt neddragna över huvudena och pratade om våra livsöden.
Hade det inte varit för tv-kamerorna och de starka lamporna som samtidigt riggades upp runtomkring oss hade jag trott att jag befann mig mitt i Astrid Lindgrens saga om Bröderna Lejonhjärta. Men nu var det istället Sveriges televisions mastodontproduktion ”Mot alla odds”.
Vi var tio personer, alla med något slags funktionsnedsättning, som skulle ta oss 150 mil genom Afrikas vildmarker på 24 dagar. Med start vid Victoriafallen i Zambia och målgång vid Skellettkusten i Namibia. Här var det inte tal om någon utröstning, tävling, eller svält. Utan tanken var att alla, med sina olika styrkor, skulle hjälpa varandra att ta sig till målet. Jag som synskadad kanske inte kunde varna för bufflar, men jag kunde skjuta och dra rullstolar.
Jag är född med gråstarr och ser runt femton procent. Det kan låta lite, men en människa anpassar sig lätt och för mig har synskadan egentligen aldrig varit något problem. Jag läser, skriver, cyklar kör moppe och har mitt drömjobb som kändisreporter på Svensk Damtidning. För mig har det istället handlat om att våga stå för den jag är, vilket kan vara nog så svårt även utan en funktionsnedsättning.
Kanske har mina föräldrars peppande attityd och positiva syn på livet gjort mig till den modiga människa jag är. Kanske är det mycket synskadans förtjänst. När man har en funktionsnedsättning tvingas man ständigt utmana sig själv och jag vågar därför ofta kliva ut ifrån min konfortzon.
Som förra året när sa upp min fasta trygga tjänst på Hänt Extra för att hoppa på ett åtta veckor kort sommarvikariat på Aftonbladet. Många skulle nog inte ha vågat, men jag vågade och gissa om det kom prövningar. Bara några dagar in i vikariatet bad chefen mig åka ner till Trollhättan för att spana efter Hollywoodstjärnor som var där på filminspelning. Jag satt på tåget och var nervös. Tänk om jag inte skulle se dem och hur skulle jag förklara det för en fotograf som litade på att jag skulle ro hem jobbet. Men allt löste sig till det bästa.
Med två kikare, som jag fått som hjälpmedel från syncentralen, satt fotografen och jag i hans bil och bevakade herrgården där kändisarna bodde. Fotografen fick syn på Kiefer Sutherland och jag sprang ikapp tv-stjärnan. Vi var den enda tidningen som fick en exklusiv intervju och gissa om jag var stolt över nästa dags uppslag i Nöjesbladet. Efteråt flinade jag för mig själv och såg den imaginära rubriken framför mig: ”Nordens största tidning skickar en synskadad tjej för att spana efter Hollywoodstjärnor.”
Modig är jag inte ensam om att vara. Alla de deltagare jag mötte under tv-inspelningen var extremt modiga människor. Lena Nordquist, som jag delade tält med, var en av dem. Hon hade blivit överkörd av en tolv ton tung lastbil som nittonåring men kämpat sig tillbaka till livet. Hon utbildade sig till apotekare vid Uppsala universitet och berättade för mig att utan sitt mod och sin styrka hade det inte gått.
För varje ny kurs Lena tog så tvingades hon nämligen beskriva sina behov och kräva sin rätt till exempelvis ett handikappanpassat klassrum. ”Tänk”, sa Lena – om man bara hade kunnat fylla i ett papper när man skrevs in på universitetet där man fick uppge sina speciella behov. Vad lätt det hade varit då.”
Men nu är det inte alltid lätt och det gör att vi växer som människor. Det är viktigt att försöka se det positiva i livet. Jag vill exempelvis gärna se glaset som halvfullt – inte halvtomt och jag vill vara en modig och inspirerande människa.
Det prasslar till i buskarna och vi ser oss omkring i mörkret. Lägerelden borde skrämma iväg eventuella djur, men hjärtat bultar hårt ändå. Och så plötsligt brakar en flock om trettio elefanter in i vårt tältläger. Vi springer och väcker programledaren Natascha Illum Berg, som också är storviltsjägare och hon rusar ut i natten med håret flygande kring sig, iförd ett långt nattlinne och sitt gevär. Jag gömmer mig bakom en trailer – och kanske, men bara kanske, var man inte så modig ändå…
//Anna Sköld