Det finns hos många en högst naturlig skygghet för att öppet tala om svåra och rentav traumatiska saker i ens eget liv. Detta gäller inte minst för människor med egen erfarenhet av psykisk ohälsa. Man är ofta rädd för att relationen till den man är öppen mot ska förändras till det sämre eller helt komma av sig. Många gånger går det också att mörka hur man faktiskt mår och hålla masken även bland släkt och vänner, men man kan sällan lura alla och ingen hela tiden för att travestera gamle Abraham Lincoln.
Det finns en gammal spionthriller-maxim som benämns Need-to-Know-Basis, det vill säga man får bara veta exakt så mycket som krävs för att lösa uppgiften och inte ett endaste dugg därutöver. I verkligheten blir detta svårt att tillämpa för den som inte är helt redo att öppet lyfta och dryfta de erfarenheter man bär av psykisk ohälsa.
Får man jobbet om man i CV:n förklarar de tre årens frånvaro från arbetsmarknaden med att man vårdades inom psykiatrin och ingen arbetsförmåga hade under denna del av ens liv? Vad säger släkten runt bordet om man förklarar att man inte kan ta den traditionella nubben för att det inte går ihop med de piller som gör det möjligt att alls orka vara där med dem? Hur lyfter man på ett bra sätt i den första förälskelsefasens rosiga mys att man har en bipolär eller manodepressiv sjukdom för sin nyfunne presumtive livspartner?
Många bland de med egen erfarenhet kan vittna om hur svårt det kan vara att berätta och hur ohållbar situationen eller relationen kan bli om man inte vågar vara öppen. Så många som sju av tio med egen erfarenhet av psykisk ohälsa anger i enkäter från Handisams projekt Hjärnkoll att man hemlighållit eller dolt sina psykiska problem för sin omgivning. När det gäller negativ återkoppling finns även här dystra siffror när mer än var tredje tillfrågad upplever att man blivit orättvist behandlad av sin partner och mer än varannan upplevt sig illa behandlad av sin familj med anledning av sin psykiska ohälsa.
Samtidigt finns det en fantastisk möjlighet i att våga vara öppen om sina erfarenheter av psykisk ohälsa. Nämligen den att man tillåter dem man är öppen emot att vara öppna tillbaka. Genom öppenhet föds möjligheter. Inte bara att man själv äntligen kanske kan få det stöd och den hjälp man behöver utan även för att grannen med ångest, barndomsvännen med depression, barnbarnet med självskadebeteende med flera får en konkret återkoppling om att de inte är ensamma. För det är de inte.
När man noterar att var fjärde människa i Sverige under någon del av sitt liv kommer att få uppleva psykisk ohälsa för egen del är det inte längre ett "dom-problem" det är ett "vi-problem". Våra barn, våra syskon, våra föräldrar och vi själva. En del av det problemet kan vi ta tag igenom att tillåta oss att själva berätta vår historia och därigenom låta andra förstå att också de har en rätt att höras och ses som den de är.
En tankelek jag i olika sammanhang brukar lyfta är vad som händer om man i verkligheten skulle utgå från statistiken att en av fyra faktiskt bär på en egen erfarenhet av psykisk ohälsa. Att man skulle våga vara öppen om svaghet och skörhet i grupper där detta är tabu. Med räkneleken ett, två, tre, du kommer man ju raskt fram till att av Riksdagens 349 ledamöter borde i runda slängar över åttio ledamöter vara predisponerade att faktiskt förstå vad brukarrörelsen pratar om utifrån egen erfarenhet.
Men, trots befriande exempel från vårt broderland Norge (med förre statsminister Kjell Magne Bondevik i spetsen) är det få politiker och beslutsfattare i Sverige som vill lämna vi-och-dom-perspektivet i det sätt som de resonerar, polemiserar och beslutar i frågor som berör människors mentala hälsa i det svenska samhället. Det tycker jag är trist.
Men, vem vet, 2012 kanske blir året då omskrivningar och tystnad bland våra folkvalda (likväl som i andra Bror Duktig-kulturer som florerar) ersätts av en mer mänsklig bild. För jag tror ju i min enfald att våra folkvalda inte är så ruskigt annorlunda än vi övriga medborgare och att många om de kände att det var OK nog faktiskt skulle våga öppet stå för sina egna erfarenheter och de perspektiv de delar med var fjärde svensk. Inspiration kan med fördel hämtas från Handisams Attitydambassadörer. För ett öppnare och snällare samhälle där åsikt faktiskt får bottna i insikt och erfarenhet.
//Jimmie Trevett
Förbundsordförande RSMH