På väg till jobbet arbetar tankarna så bra. I mitt fall på cykelsadeln där inget stör. Jag tänker till exempel på att jag igår lyssnade på några skivor med artisten Olle Ljungström och hörde flera textrader som jag tyckte kunde användas i en spegling av aktuella frågor i min krönika på hemsidan. Därmed skulle också ett särpräglat konstnärskap kunna lyftas fram och kanske få någon läsare att bli intresserad av att dyka ner i Ljungströmland. Så jag gör väl ett försök.
Vi är i sluttampen av arbetet med den nationella handlingsplanen för handikappolitiken. Frågor som många ställer sig är Varför arbetet går så trögt? och Varför frågorna tycks vara så lågt prioriterade från politiskt håll? Arbetet går trögt för att den här typen av samhällsförändringar alltid tar tid; det tror jag är det enkla svaret. Det är samtidigt viktigt att alla som arbetar intressepolitiskt eller på andra sätt har en roll att spela i att göra Sverige tillgängligt, fortsätter att göra det. Vi är på väg åt rätt håll, men det krävs att trycket upprätthålls. Politiken är komplex idag, kanske inte alls så behaglig som Olle beskriver livet i ”Ett la la lallande liv”. Många frågor pockar på uppmärksamhet och det är trångt vid köttgrytorna. Min bild är att det kommer att fortsätta att vara svårt att få loss pengar för olika satsningar på tillgänglighet, men att det viktigaste är att få till beslutstrukturer som gör att ansvariga tänker rätt från början. Rätt tanke är viktigare än att alltid ropa på mer pengar.
Nyligen var jag i Östersund och träffade Statens folkhälsoinstitut. Redan när vi landar hör jag Olle sjunga om den ”Norrländska präriens gudinna” – vilken underbar titel. Det är så spännande när det plötsligt öppnas nya motorvägar av samarbete (”I 160, utanför Östersund känns hjärtat plötsligt rent…”). Kopplingen folkhälsopolitik och handikappolitik har sällan mötts på ett påtagligt sätt tidigare, men nu jobbar vi ihop på många olika plan. Vårt projekt Onödig ohälsa är snart i mål och då tar ett ordinarie samarbete vid, där båda organisationer har med sig respektive fråga in i vardagen. Precis som det är tänkt.
Jag deltog i förra veckan i en regeringskonferens om psykiatrin ”Från ambition till handling”. Ett stort och svårt område. Handisam har ett utmanande och stimulerande projekt – Hjärnkoll - tillsammans med Nationell samverkan för psykisk hälsa (NSPH) för att påverka allmänhetens attityder till psykisk ohälsa. Vår kampanjfilm går som reklaminslag i TV. Olle sjöng om relationer och attityder i den lågmälda ”Jag och min far”. Vårt arbete börjar onekligen med en tuff utgångspunkt. En av fyra säger sig inte vilja ha en psykiskt sjuk som kollega på jobbet. Nästan lika många uttrycker tveksamhet över att ha en granne med psykisk ohälsa. Olle ger sig i kast med psyket i ordvändningarna i ”Sthlm Sthlm” – ”Nån springer maran, nån rids av den och resten står på rad”. Vi får hoppas att vi kan ta några steg framåt under de kommande åren. För det behövs.
En av de frågor jag tänker mest på i vardagen gäller hur vi ska få fler i arbete, framförallt personer med funktionsnedsättning. Regeringen satsar och Socialdepartementet och Arbetsmarknadsdepartementet samarbetar. Handikappolitik och arbetsmarknadspolitik hänger ihop. Det offentliga har anledning att ta initiativ och gå före. Men som så ofta så kan genomslaget bli ännu större om näringslivet hakar på. Förutsåg Olle detta redan på sjuttiotalet när han i gruppen Reeperbahn sjöng att ”…havet ligger blankt, och stormen rasar...”? Det börjar hända saker. IKEA, ICA, Max och Sodexo, är några företag som har tagit till sig det här av den enkla anledningen att det berikar verksamheten och skapar en bättre lönsamhet. Ett företag som har anställda som speglar kunderna har bättre chanser att lyckas med sitt kommersiella uppdrag. Jag tror mycket på synlighet. Ju fler personer med funktionsnedsättning som syns ute i samhället; på arbetsplatser, i affärer, på bio, på bussen och i skolan, ju mer avdramatiserade blir frågorna och människors attityder och inställning. Med de utmaningar vi har på arbetsmarknaden så kommer alla krafter att behöva tas tillvara. I den isländska sagan uttrycks det sålunda – ”blott död man gagnar föga till” och Olle ger sig högt upp när han i ”Jesus kan” konstaterar att ”…i himlen finns det plats för allihop/stor och liten, faster eller dräng”. Låt så ske även på jobbet.
Jag får ibland kritik för att jag ger en för positiv bild av hur arbetet med tillgänglighet går. Men jag tycker att det finns fog för min optimism. Som alltid kan man välja att se saker på flera sätt – likt Olle i ”En apa som liknar dig” – ”…det är du som väljer, så var noga med ditt val. Det är ändå du som väljer vem du är. ” Mycket bra arbete bedrivs ute i samhället. Och stora framsteg har gjorts, bland annat inom transport- och kulturområdet. Det är glädjande och inspirerande för andra som arbetar med tillgänglighet. För den enskilde så kan det givetvis vara så att man inte upplever att något händer eftersom hela kedjan inte är tillgänglig. Tids nog är vi där. Länkarna fogas samman och snart har vi en bra samhällelig kedja av tillgänglighet. Kan det vara det som Olle tänkte i ”Drömmar” ”…och jag känner/att inget har förändrats/men att så mycket – har hänt”? Visst är det en pedagogisk uppgift att förklara att trots att kedjan inte sitter ihop ännu så sker viktigt arbete med att stärka länkarna. Men samtidigt så kommer vi aldrig att vara i mål eftersom vi skjuter mot ett rörligt mål. Kraven ökar i samhället; och det med rätta: ”…för hur nära är nära/och hur långt är långt ifrån/var ligger mitten/hur långt ifrån långt” är Olles variant på temat i sången ”Hur långt kan det gå?”
Carl Älfvåg
PS. Ordet Kränkt. För fem år sedan hade jag aldrig mött någon som ens yppat ordet. Nu hörs det i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Vad står det för? Finns det en koppling till Olles ”När tiden har fått fnatt”?