Jag vill vara så öppen som möjligt om min psykiska sjukdom, som förr kallades manodepressiv, men numera bipolär. Man slipper tissel och tassel, kommer fram lättare till vården och känner sig mycket bättre om omgivningen vet att man är sjuk.
Det kanske värsta lidandet för oss psykiskt sjuka är att vi känner oss så ensamma med vår sjukdom. De flesta av oss vågar inte tala med någon om sjukdomen och dess symptom. Efter ett föredrag jag höll i patient/anhörigföreningen Balans kom det fram en kvinna och ville tacka. Hennes mamma hade varit bipolär och det fick barnen aldrig tala om och ännu denna dag när kvinnan stod framför mig berättade hon att hennes man inte fått reda på svärmoderns sjukdom.
Så hårt sitter psykiska sjukdomar. Så mycket tabu och skam finns kvar.
Varför har jag kunnat vara så öppen om min bipolära åkomma och till och med skrivit en öppenhjärtlig bok om saken? Jag har haft tur. Min arbetsgivare, Sveriges Radio, var kanske mera förstående än om jag jobbat vid polisen, försvaret eller näringslivet. Jag hade en klok bästa vän som förde mig till psykakuten när jag blev för orolig och senare tog min trofasta hustru den rollen, som hon nu haft i 40 år. Jag hade hela tiden kvar mitt jobb och en skaplig ekonomi. Jag har kunnat bo kvar och jag kommer från en familj som är lite känd, i alla fall i vissa kretsar.
Så stor tur har inte alla. Men alla kan minska skammen över psykiska sjukdomar genom att tala med anhöriga och vänner. Jag vet att många tror att de kommer att få nackdelar på jobbet om arbetsgivaren vet att de varit eller är psykiska sjuka. Det måste man ha förståelse för men ju mer chefer får klart för sig vad det handlar om, desto mindre rädda blir de att hantera personer med denna funktionsnedsättning. Den som är psykiskt skör har ofta stora tillgångar som arbetslivet behöver. Det rör sig om känsliga personer som ofta har stor inlevelseförmåga.
Sedan min bok ”Mitt galna liv” kom ut hösten 2010 har jag hållit mer än 25 föredrag. Jag har varit på många ställen. På bibliotek, studieförbund, sjukhus, läkemedelsbolag och konferenser ibland med 500 deltagare. Efteråt får jag nästan alltid höra att det känns så fint att känna igen sig, att jag talar så öppet om något som är så svårt. Folk har ett stort behov av att höra att någon annan också har psykiska problem. Det konstiga är att ensamheten är så stor när en av fyra svenskar har eller kommer att få en psykiatrisk diagnos. Det är då glädjande att statsmakterna dragit igång kampanjen Hjärnkoll för att ändra på attityderna gentemot psykiskt sjuk och att 200 själverfarna över hela landet berättar om sin sjukdom.
En dag ringde det en göteborgare till mig och ville tacka för boken. Han hette Tomas och berättade också att han stämt träff med en gammal vän som hette Sven. På ett fik där de träffades dök också en kvinna med hund upp. Alla tre kom i samspråk och Tomas undrade om inte kvinnan kunde starta ett hunddagis. – Det kan jag inte för jag är bipolär, svarade kvinnan. – Det är jag med, sa Sven och då medgav också Tomas att han var bipolär. Till mig sa han att det var första gången han berättat om sin sjukdom. Tänk var öppenhet kan göra.