Som kommunpolitiker vet jag att det krävs politik för att motverka den onödiga ohälsan. Funktionsnedsättning och hinder i samhället – funktionshinder – medför ofta onödig ohälsa. Vi vet att många faktorer påverkar hälsan bland annat tillgänglighet, ekonomi, delaktighet och inflytande. Därför vill jag att samhället utformas så att människor med funktionsnedsättning blir mer delaktiga i samhället. Politikers uppgift är ju att skapa samhälleliga förutsättningar för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen.
Brist på trygghet och socialt deltagande påverkar också hälsan i gruppen. Om man saknar tillit till sin förmåga, emotionellt och praktiskt stöd, och har ett lägre socialt deltagande skapar det utanförskap. Otrygghet, kränkande bemötande och upplevelser av hot och våld spär naturligtvis på ett sådant utanförskap. Vilket leder till ohälsa.
Som morfar till två hörselskadade barnbarn har jag också funderat över att så många med funktionsnedsättning upplever att de inte fått jobb på grund av sin funktionsnedsättning, trots att de har tillräckliga meriter.
När jag skrev på min nya idéskrift kring folkhälsa för politiker (Folkhälsa är politik) och i november 2011 undersökte saken var cirka 70 000 personer med funktionsnedsättning, som innebär nedsatt arbetsförmåga, inskrivna på Arbetsförmedlingen som öppet arbetslösa eller sökande i program med aktivitetsstöd. Kommer "mina killar" att få de jobb de egentligen kommer att vara kvalificerade för? Får de samma möjligheter som andra i deras ålder? Kommer det att påverka deras hälsa?
Här krävs politik!
Är ohälsan onödig? Svaret är ja, i varje fall till stor del. En del av ohälsan har självfallet ett direkt samband med funktionsnedsättningen, som ju i många fall beror på sjukdom eller skada. När jag tillsammans med Handisam, Folkhälsoinstitutet, Handikappförbunden och regionen i Västra Götaland genomförde politikerutbildningar på temat: Motverka onödig ohälsa pratade vi bland annat om att så mycket som en tredjedel av ohälsan har andra orsaker, som inte går att koppla till funktionsnedsättningen. Det kan vara ekonomisk otrygghet, diskriminering och brist på tillgänglighet. Denna tredjedel är påverkbar med politiska beslut. På sikt är det dessutom mycket god samhällsekonomi att fatta de besluten.
De flesta politiker visste inte att
- Var femte person i Sverige har en funktionsnedsättning som påverkar det dagliga livet. I många situationer uppstår hinder som begränsar livsvillkoren.
- En av fyra personer i Sverige lever med psykisk ohälsa. Negativa attityder till psykisk sjukdom och psykisk funktionsnedsättning skapar många hinder.
- Personer med funktionsnedsättning upplever tio gånger oftare än den övriga befolkningen att den egna hälsan är dålig. (Källa: FHI)
Det finns jobb att göra!
I flera europeiska länder finns en fungerande diskrimineringslagstiftning som omfattar också bristande tillgänglighet. I Norge finns en lag sedan 2008, och där har man ställt hårdare krav på generell utformning (universell prevention) av all verksamhet riktad till allmänheten.
Som kommunpolitiker i Härryda kommun representerar jag kommunstyrelsen i Rådet för funktionshinderfrågor. Intressant att komma så nära dessa viktiga frågor tillsammans med entusiastiska personer från det som numera kallas den idéburna sektorn.
Men jag funderar över varför vi låter ohälsa vara kvar i onödan när vi vet så mycket om orsakerna för personer med funktionsnedsättning. Vi har diskuterat hur vi kan vända utvecklingen. Men det händer för litet.
Vi vet ju detta?
- Bortom fagert tal från 2010 föreslogs att bristande tillgänglighet i offentliga miljöer för personer med funktionsnedsättning ska föras in i diskrimineringslagen. Det har ännu inte skett.
- Sverige har ratificerat konventionen om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning. I oktober 2008 beslutade riksdagen att personer med funktionsnedsättning ska ha rättighet att kunna leva oberoende och fullt ut kunna delta i livets alla områden i samhället.
- 2000 antog riksdagen en nationell handlingsplan för att göra miljön tillgänglig för personer med funktionsnedsättning. På tio år (till 2010) skulle hinder i kollektivtrafiken och enkelt avhjälpta hinder vara borta.
Det är inte svårt att dela mina vänner i rådets frustration över att så lite händer. Mot dem och en lösning finns både okunskap och dåliga attityder. Det finns jobb att göra.
//Jan Linde