Vad tror du händer om du alltid får läsa om andra och aldrig om dig själv? Eller när du väl läser om dig själv är det om de problem du har, men att du minsann är lika mycket värd som din klasskompis.
Läsning är en självklar del av både förskolans och skolans aktiviteter. Mer än att lära oss hur olika bokstavskombinationer låter lär läsningen oss om både världen och om oss själva. Den bekräftar eller ifrågasätter det övrig omvärld i form av familj, vänner, lärare och media lär oss. Vad vi läser spelar roll!
Jag har själv alltid älskat att läsa, som barn var det en av de bästa stunderna under dagen då det var dags för högläsning i sängen. Som lite äldre mötte jag stora känslor och andras perspektiv via litteraturen och som vuxen kan den vara både underhållning och utmaning. När jag fick barn för första gången 1998 blev jag paff över hur barnlitteraturen motverkade det som både förskola och skola (enligt lag), och jag själv, försökte ge mitt barn: att hen var en individ, och inte skulle reduceras till ett kön. Att hen skulle få ta del av många sätt att vara och få möjlighet att utveckla många olika intressen och förmågor utan att begränsas av förlegade föreställningar om kön.
Vem får vara med?
Böckerna jag hittade som förälder var mestadels trist traditionella och det ledde mig fram till att starta ett barnboksförlag. Men snart var det tydligt att det inte bara var kön och jämställdhet som var problematiskt i barnlitteraturens värld. Var fanns samtidens mångfald i sätt att leva och vara?
Barn med annan etnisk bakgrund än den svenska motsvarar 15 %, och hela 30% av alla barn växer upp i andra familjeformer än ursprungskärnfamiljen. Ska de inte få känna igen sig? Och synliga funktionsnedsättningar - var helt osynliga i barnböcker. Det måste vi ju göra något åt! För i grunden är det här en demokratifråga. Särskilt när det kommer till de böcker som finns att tillgå på förskolor och i skolor. För vad händer när Aisha alltid får läsa om Anna, eller ännu oftare om Kalle (barnböcker har oftare pojkar i huvudroll)? Hjälper det att säga att hon har samma rättigheter som alla andra om hon inte känner att hon är en självklar del av samhället? När hon aldrig får vara med i litteraturen på samma självklara likvärdiga sätt som Anna och Kalle.
Och hur känns det för Arvid som bara är med i böcker där hans rullstol först är en källa till problem för att sedan i sensmoralen landa i att han visst är lika mycket värd, fast han sitter i rullstol? Istället för att, som vår karaktär Vilma, få delta likvärdigt, med sin permobil, i vardagsäventyr om kärlek, vänskap och mod. Eller som i vår Nyfikenserie där pekboksdjuren fått namn som speglar samtidens mångfald, här samsas det klassiskt svenska med både det nysvenska och svenska minoritetsfolk. I bilderna av barnen på förskolan i boken Mormor & Morfar finns alla färger och former - barn i rullstol och en förskollärare som är rom. En reaktion kan vara att tycka att det är maxat, kanske "politiskt korrekt" Ja, kanske – men hellre det än ständigt samma bild av vilka som ingår i samhället. För det som finns i våra böcker finns i samhället och har rätt att bli inkluderat. Det är den här typen av böcker som saknas och som jag ägnar mina dagar åt att skapa tillsammans med begåvade författare och illustratörer. Det är inte bara viktigt, utan en skyldighet att vi ser till att dagens unga får en bokhylla som är lika färgrik, variationsrik och fantasirik som verkligheten. Där vi alla kan känna igen oss. Och där vi kan få nya möjligheter och förebilder!
Litteratur som förändrar
Tidigare i år släppte vi Kivi & Monsterhund, den första boken som använde hen istället för hon eller han. Debatten blev hög och bred, en kan lugnt säga att det stormade kring både oss, boken och ordet! Men snart började ordet användas i media, ordet kom med i Nationalencyklopedin och 12-åriga Ninni berättade i Kamratposten om viljan att kallas hen för att undvika den tröttsamma uppdelningen mellan tjejer och killar. I år på Bokmässan släpper vi bland annat uppföljaren Kivi och den gråtande goraffen och vi lämnade in ett seminarieförslag till mässan med titeln "Hon, han, hen – vad händer sen?" Snart visade det sig att landets största förlag hade lämnat in ett seminarieförslag med samma innehåll. Nu håller vi i det tillsammans. Det som först verkade obskyrt och onödigt provokativt, rentav onödigt i en dels ögon har visat sig ha sina poänger både rent praktiskt i språket och i sin funktion att spegla våra värderingar. Lite som den språkliga du-reformen bottnade i tron på allas lika värde. För mig är det tydligt att böcker kan påverka. Och att jag kan påverka i mina val och handlingar.
Själv lever jag relativt "ickefunktionsnedsatt" i en etniskt svensk heterosexuell kärnfamilj. Mina barn har inga problem med att känna igen sig i barnböckerna. Men om jag vill att de ska värdera de som är olika dem likvärdigt så måste jag föra in andra parallella berättelser från vår samtid. Så för deras och alla andra barn skull fortsätter jag ge ut barnböcker med genus – och mångfaldskoll. För jag tror att det spelar roll.
//Karin Salmson, förläggare OLIKA förlag