Under min förra vända i riksdagen träffade jag då och då Adryan. Han kom att bli en vän, och var under en period sammankallande i Miljöpartiets funktionshinderrättsnätverk. Adryan tar hjälp av en god retorisk förmåga och en permobil för att ta sig fram i livet. Den retoriska förmågan var välkommen i riksdagen, men hans kropp var det inte. Dörren till riksdagen – hans och alla andra medborgares eget hus – var inte öppen för honom. I vart fall inte den vanliga dörren. Enda sättet vi kunde träffas där var om vi möttes på en av bakgatorna bakom demokratins högborg, tog oss ner via några vägar som mer av en slump än något annat saknade trösklar och tog oss in genom en tung ståldörr.
Det var inte Adryan som hade funktionshinder, det var demokratin.
Nu lär riksdagen vara renoverad, och tillgänglig, men det är långt kvar tills vi når de mål som satts upp om ett helt tillgängligt land. Precis som några av oss påpekat länge så har metoden med fluffiga handlingsplaner med i och för sig lovvärda mål, fast utan några maktmedel att se till att samma mål följts, varit verkningslös. Det vi behöver är en lag som klassar otillgänglighet som diskriminering.
Det har varit det kravet som funktionshinderrättsrörelsen drivit, och man har gjort det med kraft och med rätta. Man har också gjort det framgångsrikt Man har lyckats få det till en uppfattning som alla politiker känner sig tvingade att ansluta sig till. När jag för sju år sedan la en riksdagsmotion med kravet på en tillgänglighetslag, uppfattades det snarare orealistiskt.
Man ska såklart glädjas med rörelsens framgångar – men det är svårt att inte nedslås av att det tar sådan tid, och att kampen över huvud taget behövs. En demokrati som inte är tillgänglig för alla sina medborgare, är – för de medborgarna som berörs – ingen demokrati alls.
Och samtidigt som vi tagit steg framåt i tillgänglighetsfrågorna, så har vi tagit steg tillbaka när det gäller rätten till assistans och rätten att bli behandlad som en värdig medborgare av de myndigheter som bedömer rättigheter. Försäkringskassans behovsbedömningar har blivit alltmer kränkande efter domstolsutslag – och politiken hänger inte med. Hade det varit någon annan grupp än de funktionshindrade som plötsligt blev av med sina helt nödvändiga kanaler för att ta del av omvärlden, engagera sig i samhället och få livskvalitet så hade riksdagen snabbinkallats och ändrat i lagarna. Nu verkar man inte ens i den politiska debatten riktigt ha förstått vad som hänt.
Jag tror bara det finns ett sätt att verkligen uppnå en förändring. I riksdagen, och alla andra beslutande församlingar, behövs politiker som själva har erfarenhet av att leva i en värld som på olika sätt funktionshindrar ens vardag. Jag kommer jobba för att den typen av erfarenheter värdesätts när Miljöpartiet sätter sina listor till nästa val – jag kan bara utmana andra politiker att göra likadant i sina partier.