8

En svensk vän bjöd mig till Kairo. Vi hade stämt möte på Tahrirtorget, men han var inte där. Jag såg skyltar, men jag kunde inte läsa. Jag hörde folk tala, men jag förstod dem inte. Jag försökte tilltala folk, men ingen förstod mig. Jag var i ett sammanhang där mina förmågor inte kom till sin rätt.

Mina bristande kunskaper i arabiska gör mig inte funktionsnedsatt, men jag hade lika gärna kunnat vara blind, döv eller stum – effekten hade i princip varit densamma. Jag såg annorlunda ut, inte bara för mitt blonda hår, utan också för att jag stod still och uppenbarligen inte var på väg någonstans. Jag såg helt bortkommen ut. Jag hade säkert kunnat stå där i timmar om inte en nyfiken student fångat min blick och tilltalat mig på engelska.

Så olikt mot när jag en gång hamnade på en restaurang på franska landsbygden. Kocken var kreativ och började illustrera den matsedel jag inte förstod. Han härmade fåglar, grisar, får och kor. Han flaxade med armarna och kvackade, han bräkte och råmade. Han pekade på sina lår, sin bak och sin rygg. Han fräste som stekpannan och bubblade som grytan. Jag förstod exakt vad han ville kommunicera. Med god vilja och många skratt övervann vi hindren.

Det finns sammanhang som reducerar oss och våra funktioner. Men det finns ibland kreativa sätt att ta sig runt hindren.

Hälften av Sveriges funktionsnedsatta i arbetsför ålder saknar arbete. Antalet ungdomar 18-29 år med aktivitetsersättning har fördubblats under en tioårsperiod. Många har fått en diagnos som signalerar problem. Men jag hävdar att arbetshindren ofta bara är uttryck för begränsad fantasi.

Ta Marcus Jardler i Nora som körde långtradare liksom sina tre bröder. En trafikolycka 2003 gjorde honom förlamad från midjan och nedåt. Då kan man väl inte jobba, sa Försäkringskassan och föreslog honom att han som 19-åring skulle bli förtidspensionerad. Men han ville köra lastbil igen. Utan sin starka motivation, en omgivning som trodde på honom och kreativa lösningar hade han inte kunnat återvända till lastbilshytten. Nu har han jobbat i nio år, är gift och har barn. I höstas ledde han älgjakt för rullstolsburna.

Alla vill utvecklas. När vi ger upp beror det på att vi känner oss maktlösa och inte ser några utvägar. När omgivningen betraktar oss som besvärliga bär de en del av ansvaret för att motivationen falnar. När Arbetsförmedlingen behöver i genomsnitt 229 dagar på sig för att klassificera ett funktionshinder innebär det samtidigt att de låter funktionshindrade göra det tråkigaste och mest nedbrytande som finns – att vänta. Och i synnerhet när man inte vet vad det är man väntar på. Jag kan förstå de som tappar motivationen.

Tänk om Arbetsförmedlingen istället tidigt fick möjlighet att ordna en brainstorming om vilka jobb som den arbetssökande helst skulle vilja ha och sedan spånade idéer om hur man skulle ta sig dit. Idag ägnas extremt stor möda åt att fastställa aktuell arbetsförmåga, men för motivationens skull vore det kanske tio gånger mer intressant att diskutera potentiell arbetsförmåga, en nivå man uppnår efter ett års intensiv och målmedveten träning med stöd av sjukgymnast, arbetsterapeut, dietist, utbildning etc.

Vet ni förresten vilket knep som Klas Hultling på Spinaliskliniken använder för att få de som nyss brutit ryggen att påbörja sin rehabträning? "Om du klarar av att ta dig ur sängen och gå på toaletten själv ska du få provköra min Porsche!"

/Hans Kilsved

Kommentar
 
6 + 7 ?
Senast uppdaterad 2012-05-09 Till sidans överkant

Hans Kilsved, krönika

Hans Kilsved.
Foto: Ludvig Lindkvist

Hans Kilsved är konsult inom Rådhusgruppen City (med arbetsmarknadsfrågor som specialitet) samt ledamot av Samhalls styrelse